Jag vill inte erkänna men Daniella sitter nog fast i trotsåldern lite grann fortfarande, iaf vad mitt beetende mot mina föräldrar antyder. Joo men tjena, mamma kommer in och undrar varför mitt fönster står helöppet, jag ligger och stirrar upp i taket och huttrar som en eskimå. Tjurig är jag dessutom. Jag svarar att eftersom jag inte får gå ut får la luften komma in till mig. Samtidigt ber jag i smyg om att bli så pass sjuk så jag hamnar på sjukhus. Jag vet att det är synd om mig ibland...

Men mitt humör gick över sedan, efter att långt snack. Långt och långt kan jag väll i för sig inte medge att det var, men längre än vad våra snack brukar vara. Jag blev gladare och mindre tjurskallig och insåg att det var nog inte så farligt som jag trodde. Det insåg nog dem också rätt snabbt. När jag blev glad strök jag mina kläder, dock snabbt så att humöret inte skulle försvinna bland all ånga. Som tack beställde jag och mamma massa grejer från resekatalogen, mmm love it!

Nu får taxen inte ta det här som att han hade rätt, jag är inte sådan annars!

Daniella