... Stryper jag mig själv. Jag skiter i om ni tycker att det är jobbigt med 40 (3) st inlägg om dagen men jag måste. Det kryper i fingrarna och jag vill egentligen bara skriva ut allt. Allt bra, allt jobbigt, allt ledsamt, allt glatt men det är klart inte det funkar! Det skulle ta 1000 år om jag skulle öppna upp mig. Det skulle även vara väldigt läskigt för just nu är min hjärna inte att leka med.

Men så kan det bli efter ett samtal med Annie, och jag är ärligt och kan hålla med om att det stämmer. Allt som vi pratar om. Jag är rädd och räddare blir jag när jag inser att det stämmer. Jag ska vara glad för det jag har, så rent ut sagt fucking jävla äckligt glad! Men varför!? Varför kan jag inte vara det? Det är dags att ta vara på saker i livet nu. Inte inbilla sig saker som förhoppningsvis inte stämmer. För jag ska verkligen vara tacksam för det jag har, för jag vet så väl att efteråt kommer att jag ångra mig, precis som många gånger innan.

2006, året då faktiskt mitt liv förändrades som mest. I alla fall om man kollar hitills. Jag förändrades totalt och endel får jag faktiskt förlåta. Och jag känner att det är en sådan tid som är påväg igen. Det är dags för en förändrig igen. Dock inte så drastiskt som då. Nu blir det gladare och positivare Daniella. Jag har tänkt så många gånger innan, men då har det inte gått. Så jag känner att det är dags nu, 16 årig glad och positiv tjej, låter bra? inte sant? för att om det fortätter såhär i mitt huvud så kommer det inte hålla länge till.

Du är bra, nästan för bra
Daniella

Annie, jag älskar dig <3