Känner att jag är så jävla rädd just nu. Håller på att falla in i gammla banor som får mig att rysa längs hela ryggraden. Det är sjukt hur mycket jag behöver mina vänner just nu, men det värsta är att ingen har någon som helst aning om det, och det kanske inte är så lustig eftersom jag aldrig har eller kommer aldrig att erkänna mina svaga punkter. Vet inte vad jag ska ta mig till eller hur jag ska göra, för det märks inte på mig hur jag mår. Det är endast jag som vet att det håller på att inträffa igen och jag kan inte göra något åt det. Utan jag jobbar och sliter häcken utav mig utan att göra något åt mig själv. 

Helvete, Det blir ju inet direkt bättre av dig. Ditt jävla tjat och gnäll, om du inte tycker att jag duger som jag är så vet jag inte vad jag ska göra. Jag försöker. Jag lovar dig!

Förlåt alla, mest Annie.